onsdag 10 oktober 2012

Jag vill inte glömma!

Det har snart gått två år sen vår lilla Elsa Dolly kom till världen. Tiden går så vansinnigt fort! Jag hade så svårt att sova igår kväll och låg och tänkte på den dagen då hon föddes och försökte komma ihåg allt som verkligen hände. Det var den bästa dagen i mitt liv och jag vill absolut inte glömma. Förlossningen gick ju så fantastisk bra så jag måste bara få ned min berättelse på pappret. Så här kommer den:

Min förlossningsberättelse!

Elsa var planerad den 24 oktober 2010. Under hela min graviditet mådde jag väldigt bra även om man var tröttare än vanligt. Mycket hände under hösten och min underbara mormor dog i augusti. Sorg blandades med glädje över det nya som skulle börja. Jag önskar verkligen att mormor hade fått se lilla Elsa men jag hoppas att hon fick med sig att jag väntade barn. Den 26 oktober skulle vi gravsätta mormor och tänk, samma dag började mina värkar. Den första värken kom faktiskt när vi stod där på kyrkogården, livet är väl bra märkligt?!

Dagen började som vanlig och jag hade inte haft några känningar av att något var på gång. Jag kommer ihåg att dagen var ganska full av saker som skulle göras. Vi skulle handla en hel del saker till lägenheten, fixa den nya tvättmaskinen, äta lunch med vänner på Enskede Krog, gravsätta mormor och avsluta kvällen med middag på restaurang. När jag kom hem från lunchen upptäckte jag att det kommit lite blod och ringde genast till Bennys mamma som jobbat som barnmorska. Hon sa att det troligen var att första tecken på att något börjat hända men att jag kunde vara lugn. Eftersom jag fort farande inte kände något fortsatte jag med städning av lägenheten.


Klockan tre skulle de närmaste i min familj mötas på kyrkogården för att ta ett sista farväl av mormor och medan vi står där får jag min första värk. Den var ju inte så kraftig men det var en känsla jag inte känt förut. När den lilla ceremoni var över hade vi blivit ganska kalla så jag bestämde mig för att följa med mamma hem och ta ett värmande bad innan middagen. Väl nere i det varma vattnet började värkarna komma tätare och tätare men dom var fortfarande ganska svaga. Jag kommer ihåg att jag och mamma pratade och skrattade och sa: Att nu har det kanske börjat! Jag låg nog där i nästan två timmar och väl uppe igen ringde jag till Benny och sa att nu vill jag att du kommer hem (han var på träning).

Bordet på restaurangen var bokad till klockan halv sju och givetvis skulle jag följa med, så ont hade jag inte och jag var vrål hungrig! Jag åt köttbullar med brunsås och hemmagjord potatismos, något jag senare skulle få ångra...När klockan närmade sig åtta kunde jag inte längre sitta ordentligt och vi bestämde oss för att åka hem, fortfarande fattade jag nog inte riktigt att det hela hade börjat. Väl hemma bullade jag upp mig med kuddar i soffan medan Benny började montera in den nya tvättmaskinen. Men nu hade verkligen värkarna dragit igång. Benny fick springa fram och tillbaka och det blev allt kortare tid mellan värkarna. När klockan närmade sig nio frågade jag Benny om vi ändå inte skulle ringa in till BB. Jag vet att jag kände mig mesig, allt hade ju precis börjat och dom skulle troligen bara be mig ta en Ipen och stanna hemma ett par timmar till. Man har ju hört att det är normalt för förtsföderskor att det kan ta upp till 20 timmar. Men jag valde ändå att ringa. Under samtalet hade jag flera jobbiga värkar och barnmorskan på andra sidan luren sa att: Ja, du verkar ju verkligen vara igång. Inte vet jag, sa jag. Jag har aldrig gjort det här förut!! Vi vllle också gärna föda på Södra BB och denna kväll hade vi tur och fick plats. Vi var i alla fall välkomna att komma in men vi fick vara beredda på att vi kanske blev hemskickade igen.

Det tog närmare en timme innan vi satt i bilen och det är nu som minnena börjar bli lite suddiga. Benny har berättat att vi stannade på en bensinstation, där han inhandlade lite mat och dryck, något jag bara vagt kommer ihåg. Väl framme på BB möttes vi av en underbar barnmorska. Vägen fram genom den långa korridoren gick långsamt och jag var tvungen att stanna flera gånger för att ta emot dom nu kraftiga värkarna.  Allt gick väldigt fort. Vi kom in i ett fint rum och jag blev tillsagd att lägga mig på sängen så barnmorskan kunde undersöka hur mycket jag var öppen. Jag minns att jag tänkte: Att om jag är öppen tre cm så är jag nöjd. Jag var öppen 6 cm! När barnmorskan sa det fick jag ny kraft och tänkte att: Skit!! Då är det ju bara fyra cm kvar!

Vad som händer sen och i vilken ordning är väldigt oklart. Men jag vet att jag fick på mig sjukhuskläder och att vattnet gick när jag tumlade runt i sängen. Jag badade också, länge i varmt vatten. Allt gick så fort att det inte fanns tid för smärtlindring och när jag väl började skrika efter epidurla var det försent. Barnmorskan tog fram lustgas men den gjorde mig bara illamående och störde min egna andningsrytm. Jag var redan öppen tio cm och i samma veva kom första krystvärken. Återigen fick jag ny kraft! Äntligen kunde jag ta i med full kraft och skrika ut min smärta. Jag fick vandra runt i rummet, satt och stod om vartannat. Sen blev jag störd i mitt arbete. En hemsk halsbränna blossade upp och jag kunde känna smaken av köttbullar och brunsås. Den lugnade ned sig efter ett tag men då kom nästa störande moment. Jag blev fruktansvärt kissnödig men kunde inte kissa. Elsa pressades mot urinblåsan och jag fick inte ut en enda droppe. När barnmorskan skulle hjälpa mig att tömma var jag tvungen att ligga helt stilla på rygg något som nästan var omöjligt. Det gick ju till slut efter en hel del bökande.



Det är väl konstigt ändå att jag så väl kommer ihåg dessa störande moment men inte så mycket av smärtan som pågick samtidigt. Nåväl, någonstans här hör jag Benny fråga hur lång det är kvar och jag hör barnmorskans ord: Om mindre än en timme är ni föräldrar. Ha, tänkte jag, du är ju inte klok. Det måste vara minst ett par timmar till. Men, ca 40 minuter senare, efter ett rejält krafttag, tog jag min sista krystvärk och ut kom världens finaste lilla tjej!


Elsa föddes 00:57 den 27 oktober 2010. 3900 gram och 55 cm lång. Tre timmar efter att vi kommit till BB var hon ute frisk och kry, fem fingrar och fem tår. Benny var hela tiden vid min sida, höll min hand, torkade min svettiga panna och gav positiv kraft. Tillsammans med den underbara barnmorskan var dom ett fantastiskt team! Snart är hon två år. Hon går, springer och hoppar, pratar, leker och sjunger, älskar att läsa böcker, alltid glad och positiv. Vilken unge! Jag älskar dig så in i norden!!!

3 kommentarer:

  1. Man blir alldeles tårögd gumman. Du skriver så fint om livets mirakel. Det känns verkligen inte som om det gått snart två år sedan jag fick hålla henne för första gången på BB och aldrig ville släppa taget! Tiden går otroligt fort. Stooor KRAM :)

    SvaraRadera
  2. Vilken mamma att vara stolt över! Kan tänka när Elsa Dolly en gång får läsa detta hur hon ska krama om dig! Precis som jag nu vill göra med dig! Så fint Agnes. Livets mirakel som Caroline säger. Den största kärleken. <3<3<3 mamma

    SvaraRadera
  3. Agnes!Tack för din fina berättelse. Den är såå fin och jag blir både varm och tårögd när jag läser. Du vet inte varför men att läsa det du skriver var precis vad jag behövde just nu. Tack! Kramar till hela familjen. Pia (ö.f.)

    SvaraRadera