torsdag 10 maj 2012

Bra motiveringar?

Jag funderar ibland på de motiveringar vi ger till våra barn om olika saker. Förklaringar till varför de ska göra vissa saker och inte andra, varför det är viktigt att göra si men inte så.  Men har vi egentligen bra motiveringar? Jag tänker bland annat på det här med att sova i egen säng. Vi håller just nu på att lära Elsa att sova i egen säng och det går väl ganska bra. Eller ja, hon ligger där i några timmar innan hon kommer smygandes och vill krypa ned hos oss. Vi gör allt för att uppmuntra henne att ligga kvar och säger saker som: "Se så mysigt det är här", " Där är mamma och pappas säng och här är Elsas" och "nu börjar du bli så stor att du ska sova i egen säng". Men vem vill egentligen ligga ensam?? Visst kan det vara skönt någon gång ibland och kunna bre ut sig, men för det mesta är det ju härligast att någon ligger bredvid. Att känna närvaron och tryggheten av någon annan, höra lågmälda andetag och känna värmen från en annan kropp.

Det finns fler exempel. En annan sak är när barn ramlar och slår sig. Man tröstar och säger "det gick bra", "det var inte så farligt"men  alla gånger vet man ju inte hur ont det faktiskt gjorde förrens det dyker upp en stor bula eller ett stort blåmärke. En mamma som jag träffade på öppna förskolan berättade om hennes äldre dotter. Hon slog sig ganska illa och det blödde från benet, hon storgrät men sa ändå " Det går bra", senare fick de åka in till akuten och sy flera stygn. Jag förstår ju varför vi säger vissa saker, man vill inte oroa osv. men ibland känns det lite konstigt. Som att vissa saker bara ska vara på ett visst sätt utan att man egentligen vet varför. Men det är klart, vi använder väl samma förklaringar som vi själva fått höra när vi var små. Så, bra motiveringar eller inte?  Självklart är det ju inte svart på vitt, men ibland tycker jag det blir bra konstigt!

2 kommentarer:

  1. Intressanta funderingar... när det gäller sova i egen säng är det väl också för att föräldrarna ska kunna få lite möjlighet till en privat stund! älska, läsa, prata.... Men jag håller med, man förstår verkligen barnet som tycker det är varmt och mysigt att sova tillsammans precis som man själv gör. Tänk förr i tiden när man trängdes i ett rum och barnen fick ligga skavfötter i utdragssoffan! då var det här med egen säng rena lyxen... Man tänker väl också att nattsömnen för all parter ska bli mer ostörd utan att behöva dra i täcket eller trängas om utrymmet! Kanske skulle allt ändå ordna sig om man lät barnet sova så länge det själv ville hos en tills det en vacker dag sa, nu vill jag sova själv! Men vem orkar prova!!! och är det rätt?
    När det gäller "det gick bra" så är det ju ett sätt att avleda men jag tycker att man ibland tar för lätt på det som gör ont. Jag tror att man ska bekräfta det i stället och visa att man förstår att det gör ont och att vi tillsammans kan göra något åt det. (ibland kan det hjälpa med att blåsa...!)Det finns så mycket annat också som vi säger och gör ,mycket av gammal vana, och som det är viktigt att ibland bli varse. Som du säger inget är helt svart eller vitt! men det skadar verkligen inte att tänka till! KRAMAR <3

    SvaraRadera
  2. Håller med din mor i det hon skriver, vill tillägga att det här med att sova i egen säng också hänger samman med att kunna vara med sig själv, att inte hela tiden vara beroende av en annan människa? Att somna i egen säng är för mig första steget att bli självständig, sen att man tassar in till föräldrarnas säng efter ett tag är helt ok, tids nog blir den stunden längre för att sen försvinna helt.

    (att jämföra med: att barnet lär sig äta själv, att barnet lär sig klä på sig själv, att barnet lär sig leka själv)

    Ang när de slår sig, håller med där också - jag brukar/brukade säga att "oj det där gör säkert ont, ska vi kolla" Åssa får man göra en liten funktions-kontroll :-) Plåster funkar alltid! Sen kan man ju säga "säg till om det börjar kännas mer ont osv..." och då vet barnet att ok, det är bra nu men, jag säger till sen om det blir värre.

    SvaraRadera